Jag vaknade i onsdags som vanligt, men kände att jag hade lite ont i magen. Det kändes mest som magknip så jag tänkte att det går nog över. Jag gick in och ställde mig i duschen och kände plötsligt hur otroligt illa jag började må och hur det började snurra i huvudet, det kändes som om jag skulle svimma. Jag duschade inte klart utan gick och la mig i sängen på en gång. Smärtan kom mer och mer och till slut visste jag inte vart jag skulle ta vägen, men jag försökte iallafall sova.

Jag lyckades inte speciellt bra med det. Jag låg i sängen helt orörlig och det kändes som om någon högg mig med knivar i magen om och om igen. Smärtan är obeskrivlig och jag önskar att jag aldrig någonsin kommer behöva uppleva den igen. Dagen gick och det började bli kväller men smärtan fanns fortfarande där och pappa sa att vi skulle åka in till akuten. Men jag är envis som en åsna och säger att nej det kommer gå över snart. Det gjorde det aldrig.

20,30 på kvällen var det bestämt att jag skulle åka in till akuten i Avesta men jag kunde inte ta mig upp ur sängen, jag provade en gång men då blev jag alldeles svettig och yr i huvudet. Pappa ringde då ambulansen och det var en lång väntan fylld med smärta och lidande. Till slut kom dem och gav mig smärtstillande och sedan bestämdes det att vi skulle åka in till Falun på en gång istället för Avesta. Fick även dropp i ambulansen eftersom jag inte ätit något på hela dagen.

Jag kom til akuten och blev undersökt av en sköterska och sedan började ännu en lång väntan på läkaren. Jag försökte sova men den otroligt hårda sängen gjorde det inte lätt, plus att jag bara kunde ligga på ett sätt eftersom det gjorde minst ont då. Läkaren kom till slut och jag fick träffa flertalet läkare under natten och till slut var operation det som behövdes göras. Jag tänker inte gå in på exakt vad som var fel mer än att jag hade blod i magen som inte skulle vara där. Jag flyttades till avdelning 38 och lyckades somna tills en sköterska kom och sa att det var dags klockan sex på morgonen.

Jag kände mig så lugn, jag var antagligen så trött och påverkad av allt smärtstillande jag fått så jag inte ens orkade bry mig. Det sista jag minns är att en sköterska sa till mig andas precis som vanlig i syrgasmasken och sen slockande jag.

Jag vaknade upp vid 10 på morgonen och kände mig otroligt trött och snurrig, men även väldigt lättad och omtumlad. Det var mycket som hände mig på en och samma natt. Jag piggnade till och flyttades upp till mitt rum på avdelning 38 igen. Där fick jag sova ut och vila upp mig. Kunde också börja äta lite smått, var ganska hungrig efter två dagar utan mat. Fick även besök under dagen vilket gjorde att dagarna gick ännu fortare som tur var. Betyder mycket med besök, sms och telefonsamtal.

Men nu är jag iallafall hemma och mår efter omständighterna bra. Man kan väl säga att jag är ganska omtumlad efter det som hände. Inget man hade räknat med direkt. Men jag är glad att det finns läkare, för det är ju tydligt dem behövs. Tack även till alla som stöttat och brytt sig under dem här dagarna ♥



Min sönderstuckna arm som är helt blå idag pga alla nålar, sen fick jag massa gulliga grejjer av Michaela. ♥