Det är ju inte annat än att man blir stolt, duktiga Sofie! Alla kanske inte vet hur hon var när hon kom till Leksand, men hon var iallafall tyst, blyg, föriskiktig och ja ni vet men så ser man henne idag 2 år senare på scenen inför hela skolan plus fler. Det är då man inser vilken resa hon gjort och det är imponerande så gissa om jag är stolt över henne. Ni kan väl kanske ana vem som inte kunde hålla tårarna tillbaka? Jag såklart, jag gråter alltid vid såna där tillfällen men jag blev bara så glad för hennes skull.

Grymt bra jobbat, du ska vara riktigt nöjd nu! (Hoppas du blir glad för den lilla presenten som jag lämnat på bordet hemma hos dig också!?)