Ännu en dag med tårar i ögonen, kan inte rå för det heller. Det bara kommer, jag tror inte jag mår så bra just nu. Jag vet att livet alltid går upp och ner, men när det är som allra lägst då är det svårt att ens försöka var det minsta positiv. Jag känner mig typ osynlig just nu som om att ingen ens ser mig. Men jag har nog alltid känt lite så, stått i skuggan av andra. Ta bara som ett exempel hur många som sa grattis när jag tog min examen från skolan? Människor som jag knappt känner sa typ grattis men inte dem allra närmsta och då undrar man hur mycket ens prestation är värd. Men jag kommer aldrig vika ner mig för någon eller något även fast det känns väldigt nära just nu.

Vart är den Josefine som var tiden efter examen i Leksand? Jag saknar henne hon var en jävligt ball tjej.

Fall, res dig upp och börja om!

Sofie vi är ju krigare, vi viker aldrig ner oss eller hur? Det har vi sagt tusen gånger ju.